Linda Bengtsson

Jag har länge haft denna önskan att få använda mig av färg för att hjälpa andra människor. Själv är jag tokig i färg. Jag började måla när jag var väldigt liten, min pappa brukade måla, min farmor var en jätteduktig konstnär och jag kommer ihåg hur hon brukade prata konst med mig, om färg, penslar, vilka pennor som var bra att använda till vad. Jag och farmor hade ingen bra relation så, men målandet gjorde att vi kunde prata med varandra på ett annat sätt. Jag minns henne som magisk, även om hon var en väldigt komplex och speciell kvinna.

 

Oavsett så har den bakgrunden gjort att min största önskan var att bli en stor konstnär. Det sa jag när jag var liten. Jag skulle bli en konstnär. När jag var tonåring så sa jag samma sak, jag ville bli konstnär, men varje gång man yttrar ordet konstnär så får man alltid höra samma sak; "Du vet väl att det är jättesvårt att livnära sig på sin konst. Man måste vara något speciellt. Du kan ha det som hobby men du måste ha ett riktigt jobb vid sidan om. Kanske lyckas du, kanske inte."

 

Så andras osäkerhet kring ämnet fick faktiskt mig att också bli osäker och jag började söka efter utbildningar som var som ett mer "vanligt" jobb. Jag ville ju hjälpa människor så psykolog, kurator kanske var något för mig? Nja det kändes inte helt rätt ändå. Kanske lärare? Nja, samma där. Men något i mig sa ju ändå att den där konstskolan i London var ju något jag verkligen ville göra! Jag vill ju gå den skolan! Men eftersom jag inte hade så superstarkt självförtroende på den tiden så tvivlade jag också på om jag skulle klara det så jag åkte till Barcelona på spansk-kurs i 3 månader. Jag blev kär i arkitekturen, människorna, livet och jag målade fortfarande mycket. Det fanns många imponerande gatu konstnärer där och jag ville bli som dem. 

 

Sen kom jag hem, mitt under mina föräldrars separation, jag var väl 21 år då, nått sånt. Och jag började jobba som butiksbiträde i skobutik, kläder osv. Ja lade konstnärsdrömmen på hyllan. 

När jag var 22 sökte jag till en inredningsdesign utbildning i Australien och kom in. Jag ville fortfarande bli konstnär men eftersom jag intalat mig själv i så många år att det inte var bästa alternativet så hittade jag denna utbildning där jag fortfarande fick hålla på med färg och vara kreativ och det kändes som en bra väg att ta +  att jag ville komma bort från lilla Trelleborg, jag var redo för nya äventyr.

 

Under mina 2 år i Australien hade jag både en fantastisk och förjävlig tid. Det var tufft att vara i ett nytt land helt själv, även om jag hade kompisar, till slut även pojkvän så var det tufft att vara utan familjen (vi har alltid stått varandra mycket nära i min familj inklusive mormor, moster och kusin) Men jag lärde mig så mycket om mig själv, jag växte som människa och jag vågade ta för mig, var inte rädd för att pröva nya saker och jag älskade livet i Sydney. Jag gjorde mycket själv. Jag gick ut och dansade själv, jag gick på bio själv och jag brukade gå och sätta mig på pubar själv, dricka öl och lyssna på live band. Det var helt underbart - olika typer av människor kom alltid fram och pratade med en till slut ändå vilket slutade med att jag fick höra många människors olika livshistorier. Ah, det var magiskt.

 

Men under min tid i skolan så ritade/målade jag mer än vad jag designade. Jag tyckte det var urtråkig med spaceplanning och rita upp rum i olika skalor, kolla material osv. Usch vad jag spydde på det. Alla andra satt med CAD för att måla upp sina rum och få en fin finnish på det - jag målade alltid allting för hand. Mitt slutprojekt var jag den enda i min klass som hade målat hela för hand. Jag kan CAD, det är inte så, det är bara det att jag är inte kreativ på det sättet. Jag behöver ha något i handen. 

 

Jag fick mitt diplom, min dåvarande pojkvän och jag gjorde slut och jag blev tvungen att flytta hem till Sverige. Inget jag hade planerat så jag var jättevilsen när jag kom hem, år 2012. Jag hade en massa idéer om vad jag ville göra, men jag ville inte starta något för jag var säker på att jag inte skulle stanna i Sverige. Jag fick jobb på Scorett i Malmö och stannade så länge och då hittade jag en 1 årig utbildning till holistisk färgrådgivare som jag valde att studera. Det var en underbar utbildning och jag lärde mig så mycket om färg och vad man kan göra med färg. Jag fick högsta betyg, diplom och en ny väg som jag vill ta i mitt liv. Jag skulle hjälpa människor att må bra med hjälp av färg. Slutet av 2013, början på 2014, någonstans där, skapade jag KreativaNea, som skulle bli mitt företag. Samtidigt flyttade jag upp till Stockholm, till min mor som nu bodde i Vaxholm med sin man, för att pröva lyckan som inredningsdesigner. Jag sökte och sökte och fick bara nej som svar. Jag åkte hem till Trelleborg igen och fick jobb över sommaren på Ting Ute & Inne (en inrednings- trädgårdsbutik) i Gislöv och jobbade som butiksbiträde där. Jag älskade mitt jobb på Ting Ute & Inne. Jag fick träffa och prata med människor, vara kreativ, skapa egna arrangemang och hjälpa folk hitta presenter osv. Det var en jätterolig och härlig sommar.

 

Det var också den sommaren som jag mötte min man, när jag en helg var uppe i Vaxholm och hälsade på min mamma. Efter sommarjobbet flyttade jag till Stockholm igen för att dejta min man. Jag fick jobb som barnskötare på olika förskolor runt om i Vaxholm och jag stannade. Sedan har allt gått i rasande fart. Vi flyttade ihop, förlovade oss, gifte oss, fick barn, fick barn och fick barn. Vi flyttade hela familjen till ett hus utanför Norrtälje där vi bor idag. Och nu är jag som sagt klar med min mammaledighet och är påväg ut i arbetslivet igen. Och vet du vad? Jag målar fortfarande och vill bli konstnär när jag blir stor. Bara det att jag nu vill göra andra saker också som har med färg att göra. Men visst är det otroligt vilken väg man har gått för att i slutet ändå vilja samma sak som man ville när man var liten. Jag åndrar ingenting ändå, för jag har fått uppleva och lära mig så mycket på vägen som gjort mig till den människa jag är idag. Så jag är tacksam för omvägen trots allt :)