MENY
Vi började skolade in vårt yngsta barn Albin, 2 år, i mitten på augusti i år.
Det var en lång inskolning, vi höll på i säkert 2 veckor innan vi lämnade honom själv i några timmar. Men detta var okej - både jag och min man ville ha en bra inskolning där det viktigaste var att Albin skulle få känna sig trygg och hemma i det först och därför fick det ta den tid det tog. Min man började med första veckan, då han tog pappaledigt från jobbet för att skola in och sedan tog jag andra veckan. Fungerade hur bra som helst.
Men sen när vi började lämna honom själv så blev det såklart bakslag. Jag har två andra barn som skolats in i två omgångar och det har varit bakslag där också så vi väntade bara på det. Han går in och gömmer sig på sitt rum på morgnarna innan det är dags att gå till förskolan. Han känns orolig, gråter och säger "mamma, hemma, hemma, mamma" om och om igen. Det gör ont i hjärtat. Men jag har varit där på förskolan så pass mycket och länge nu att jag ser hur Albin är när vi är där. Han vill egenligen lämna mig för att vara med på aktiviteterna men pga någon sorts separationsångest till mig så vill han inte lämna mig.
Jag gjorde som de flesta mammor gör. Blev stressad över denna situation och nästan kastade iväg honom till en av pedagogerna, sa hejdå och stack så snabbt ut genom förskolan att jag aldrig ens hann ta på mig skorna. Och jag mådde piss. Jag mådde så dåligt av skuldkänslor, av att börja dagen med att höra hans panik skrik efter mig och även om pedagogerna bara några minuter efter händelsen skickade till mig att "så, nu är han lugn, glad och leker med de andra barnen" så tyckte jag inte om mig själv. Jag kände mig som en skitdålig mamma och sa till mig själv hela tiden, det här är inte rätt. Det ska inte vara såhär.
Så jag började göra annorlunda. Jag började prata med honom redan här hemma, berätta steg för steg vad som skulle göras och hända; nu ska vi sätta på kläderna, sen gör vi oss iordning och efter det åker vi vagnen till förskolan där du ska få träffa alla dina kompisar och fröknar. Ungefär så.
Och ja, han blir orolig men jag fortsätter att i lugn och ro att prata med honom samtidigt som jag fixar med allt som ska fixas. När vi sedan kommer till förskolan, ser jag till att vi tar av och fixar tösernas saker först (eftersom de är på en annan avdelning) och när jag och Albin sagt hejdå till dem ordentligt, då börjar Albin oftast gråta och vill upp i min famn. Då går jag sakta in till hans avdelning och sätter mig på golvet med han i famnen.
Jag tar aldrig av mig jackan för jag vill ändå visa honom att jag ska gå. Men vi sitter på golvet, än en gång i lugn och ro, och jag pratar med honom samtidigt som jag håller om och klappar han på ryggen. Jag säger att "mamma ska hem och jobba en liten stund, men jag kommer ju och hämtar dig igen sen efter att du sovit". Och detta säger jag några gånger.
Han håller om mig hårt, gråter, klockan går, men jag låter mig inte stressas utan jag sitter där. Till slut så andas han ut och slutar gråta. Då brukar jag fråga honom, "ska vi säga hejdå nu Albin så kommer jag sen och hämtar dig?" Ja, säger han då och släpper mig och går iväg till sina kompisar.
Och detta har fungerat varenda gång sedan dess. Albin får känna att det är han som har kontrollen och att det är han som lämnar mig inte tvärtom och jag lämnar förskolan som en glad mamma och får starta min dag full av energi.
Min poäng med detta är att inte låta sig stressas av att klockan är mycket, att situationen är jobbig eller att pedagogerna står och stampar bredvid och säger att du ska gå. För så kan det ju vara ibland. Men det är DITT barn. Bara DU vet hur han/hon mår och vad som är bäst för honom/henne.
Ta din tid. Våra barn är viktiga!
0